
De som klippte ihop trailern till denna film visste verkligen hur man använder selektivt urval av bilder och scener för att skapa falska förhoppningar. Med trailern i bakhuvudet trodde jag mig få se en häftig blandning av Mad max: Road Warrior och Flykten från New York. Om än man märkte att Marshall hittat inspiration till sin film från båda ovannämnda filmer, som diverse filmer som handlar om dödliga virus så faller Doomsday platt som en medioker action.
Rhona Mitra spelar den omänskligt tuffa och hårda supertjejen Eden, som med ett gäng elitsoldater ger sig in i en skotsk karantänzon för att hitta botemedlet mot ett virus som börjar sprida sig i London (Gäsp). Staden de anländer till kontrolleras av ett gäng vilda, människoätande punkrockare, vilkas ledare Sol (Craig Conway) ser ut och beter sig som en crackmissbrukande Billy Idol. Varför låter sig förövrigt alla bli "punkare" i tider av kris? Vaknar de upp en morgon och tänker - De har låst in mig i en karantänzon, nu jävlar är det jag som drar på mig de tajtaste läderbyxor jag kan hitta, tatuerar hela ansiktet med tribaler, rakar skallen och skaffar tuppkam, det borde lära dem att inte jävlas med mig!? Hur som helst, actionklichéerna haglar, häftiga explosioner, biljakter, kannibalism och tuffa one-liners avlöser varandra. Storyn är lika tunn som ett löv och det är istället det ständigt återkommande våldet som håller filmen samman. Eden, och de som lyckas ta sig ur Billy "Sol" Idols stad levande, hamnar istället i våldsam konfrontation med en man som spenderat 30år i karantänzonen med att bygga upp ett darwinistiskt skotskt kungadöme av medeltida modell. Med vapen eller utan klarar sig Eden ur de mest farliga situationer genom volter, karatesparkar och suicidal bilkörning.
Filmens slut överaskar inte, och man sitter kvar tyst vid eftertexterna och nynnar på Rebel Yell.
Mer information: IMDB